”What is done to women is either too specific to women to be seen as human or too generic to human beings to be seen as about women. Atrocities committed against women are either too female to fit the concept of human or too human to fit the idea of female” - Catharine A. MacKinnon
Det är ett uppmärksammat problem att man inom människorätt och asylrätt har utgått från män och deras erfarenheter. Man har uppställt som universell norm och högsta prioritet för det internationella samfundet det som berör män. Mycket av det berör naturligtvis också kvinnor, men uppmärksamheten för det som ofta drabbar kvinnor men mer sällan händer män lyser med sin frånvaro. Detta är anledningen till att Mackinnon hävdar att mänskliga rättigheter ännu inte är kvinnors rättigheter, och kvinnors rättigheter ännu inte mänskliga rättigheter. Detta är anledningen till att den svenska asylrättens fruktansvärda orättvisor drabbar kvinnor ännu hårdare än män.
Det finns en fullkomligt oacceptabel tendens hos svenska migrationsmyndigheter att privatisera och trivialisera asylsökande kvinnors erfarenheter av förföljelse. Man hävdar frekvent att sexuellt våld och våld i hemmet inte utgör förföljelse och karakteriserar det istället som lösryckta brott och som kvinnors gemensamma olycksöde - tragiskt, men inte av intresse för det internationella samfundet. Man hänvisar ofta till de brottsvårdande myndigheterna i hemlandet helt utan hänsyn till att dessa är ännu mindre benägna att se vad som hänt dessa kvinnor som något annat än en privat angelägenhet. Kvinnor som uppger sig ha varit politiskt aktiva och därför förföljda får veta att de inte alls har sysslat med politik, eller att deras politiska roll varit så perifer att ingen rimligen kan ha bemödat sig att förfölja dem.
Faktum är att våld mot kvinnor inte alls utgörs av en samling orelaterade och spontana utbrott av kriminalitet, utan bildar ett kontinuum samt möjliggörs, naturaliseras och legitimeras av en uppsättning ideologier som tilldelar män och kvinnor olika roller och olika värde. När kvinnor våldtas i krig är det inte bara på grund av generaliserat våld, utan på grund av deras symboliska roll som gruppers biologiska och kulturella reproducenter samt bärare av kollektivets heder och moral, det vill säga för att deras kroppar blir strategiska, symboliska slagfält. När kvinnor torteras i sina hem är det inte bara för att de har elaka familjemedlemmar, utan för att konstruktioner av kvinnligt och manligt fostrar ett klimat där det är angeläget och acceptabelt att tukta, straffa och dominera dem. När staten eller milisen torterar kvinnor i deras hem är det inte för att några få soldater inte kan kontrollera sin drifter, utan eftersom det är strategiskt effektivt att dra in det offentliga våldet i den privata ”fristaden” och rikta det mot de ”svaga och hjälplösa” för att demoralisera och terrorisera människor i syfte att krossa deras motstånd. Det som händer kvinnor är inte isolerade brottsföreteelser utan delar av mer övergripande strategier och ideologier som söker förminska och förstöra dem; det är inte sällan förföljelse och måste förstås som så.
Men, till synes könsneutrala begrepp som ”politisk åskådning” och ”förföljelse” har konceptualiserats på ett sätt som utgår från mäns erfarenheter. Ingenstans i världen har kvinnor lika möjlighet att delta i den formella och institutionella politiken, men i många av de länder som kvinnor flyr till Sverige ifrån är detta särskilt tydligt. Det är oftast män som syns i partier och parlament, men det betyder på intet sätt att kvinnor inte arbetar politiskt, och inte heller att deras politiska aktiviteter är obetydliga och ouppmärksammade av de vars makt dessa kvinnor hotar. Att laga mat åt rebeller, sprida information, gömma människor eller vägra att foga sig efter kvinnoförtryckande normer och strukturer är politiska åtaganden. Kvinnor som är politiskt aktiva, även på dessa ”låga nivåer” eller ”okonventionella sätt” är dessutom dubbelt utsatta, eftersom det blotta faktum att de gör politisk revolt är ett uppror i sig, ett slags inkräktande på manligt territorium och ett ytterligare slag mot en maktordning som redan är under hot. Ofta lider de därför ännu större risk för förföljelse än sina manliga gelikar, trots att deras politik sägs vara mindre viktig.
När en kvinna torteras i sitt hem för att hon vägrar lyda är det lika mycket politisk förföljelse som när en man från oppositionspartiet torteras i en fängelsecell. Vi måste förstå att de mansnormativa och kvinnoförtryckande strukturer och ideologier som genomsyrar hela det svenska samhället, och som även drabbar ”vitamedelklasskvinnor” blir avgörande i frågor om liv och död när det kommer till svensk asylhantering. Arbetet för de asylsökandes rättigheter är av nödvändighet en feministisk kamp, och arbetet för kvinnors rättigheter är av nödvändighet också kampen för en human asylpolitik. Kampen för ett humant och solidariskt samhälle måste arbeta för en djup och bred förståelse för att kvinnor är människor och DET PRIVATA ÄR POLITISKT!
Texten är skriven av Annika Barnard, aktiv i asylrörelsen och upphovsperson till en studie om kvinnor i asylprocessen. Onsdagen den 16 november kl 19 kommer hon till Amalthea för att tala om just kvinnors situation i migrationsprocessen och asylrätten.
Kom och lyssna, ställ frågor, diskutera vad vi kan göra åt skiten!
